Advokatbyrån Louise Bjurwill
| Byrå | - | Advokatbyrån Louise Bjurwill AB |
| Inriktning | - | Brottmål Invandrarrätt |
| Språk | - | Engelska |
| Postadress | - | Sveavägen 108, 113 50 STOCKHOLM SVERIGE |
| Växel | - | 08-660 02 16 |
| Fax | - | 08-660 02 19 |
| E-post | - | louise@advokatbyraerna.nu |
| Webbadress | - | www.advokatbyraerna.nu |
Snälla lesa det mina skrivelse , och svara om ……,MVH. KOMPLETTERINGAR
till vårt asylärende
På sommaren 2004 förstod vi att inte kunde stanna kvar i Kazakhstan p.g.a. rädslan för hot och förföljelser utav nationalister och religiösa extremister som var stämda mot vår familj. Efter polisen vägrade att försvara oss och våra ansökningar togs inte emot hotade poliserna oss för att vi inte skulle klaga. När vi blevtrötta att leva med rädslan och leva under förskräckliga och förnedrande förhållanden beslöt vi att lämna Kazakhstan fastän den var jätte svårt att lämna vårt hemland där vi är födda och växte upp.
Den 24augusti 2004 sökte vi asyl och bad om skydd hos Migrationsverket.
Att be om skydd i ett annat land är inte brott utan en rättighet för varje människa. Det var inte lätt att lämna hemlandet och komma till Sverige. Vi hade ett stort hopp att få skydd och rättvisa. Men när vi fick avslag från Migrationsverket förstod vi snart att vi inte var välkomna. Vi levde med rädslan i hemlandet och vi började leva med rädslan att bli utvisade och att utsättas för förföljelser och allvarliga övergrepp och förnedrande behandling.
Enligt Genéve Konventionen har en människa rätt till att söka asyl om en människa känner fruktan för förföljelser och övergrepp. Även om bevis inte räcker och myndigheter anser dem otillräckliga är det inte ett brott och vi inte är brottslingar.
Vi har haft ”Nej”på våra alla ansökningar till handläggare angående vinterkläder för vårt barn och mormor och henne hälsoproblem ,näring efter hjärtinfarkt.
Vi måste bara samarbeta med utvisningens verkställighet och lyda men inget mer. Ingen ville lyssna på oss .Alla våra belägg till vårt skydd har inte tagits emot, ingenting har inte tagits i beräkningen.
Min familjs medlemmar var utsatta för förolämpningar utav handläggare som bland annat utryckte sig med nedsättande kommentarer och kränkande språk.Det är alltid lättare mot försvarslösa att tala och göra vad som helst.
Vi bara tvingades att skriva under falska papper att ni befann sig på Storbritanniens territorium.
Vi har klagat många gånger till vår handläggare men han svarade oss att för att få vinterkläder och en advokat o.s.v. måste vi att skriva under dessa papper först. Men vi aldrig varit på Storbritanniens territorium och kunde inte underteckna dessa falska papper. Under sådana förhållanden, utan en advokat, kunde vi inte förklara våra situation på ett rätt sätt och berätta bredare om orsaker till vår flykt.
Alla denna tid hade vi bara ett stöd från Inger Hassler, en ordförande i Sölidaritetens hus i Flen. Vi bara klagade till henne och fick förståelse, tröst och hjälp. Inger gick till Migrationsverket och försökte att försvara oss från vår handläggare.
När vi får avslag och om vi måste resa bort då måste vi. Och 14 mars 2005 åkte vi till utvisningen. Vi åkte frivilligt och gömde oss inte, stod alltid för MV:s förfogande, var tillgängliga, förhindrade inte verkställigheten. Vi själva utan andra personers hjälp och eskorter, på tåget nådde Märsta.
Och den 16 mars 2005 eskorterades vi av två Migrationsverkets anställda först till Arlanda och efteråt flög vi till Frankfurt .När vi kom till Frankfurt efter 3 timmars av väntan var vi omringade av 10 personer i uniform plus de två som följde oss. De ledde oss till check-in. När vi kom fram till check-in bänken stannande vi lite åt sidan och en tysk i meniges uniform kom fram till check-in och gav dem våra biljetter. Registratorn sa Nej och skakade på huvudet. Menigen försökte att övertala henne, två andra personer kom fram och också började övertala henne. Registratorn sa igen Nej och sa att om de inte skulle gå bort skulle hon ringa till deras chef. Menigen försökte att övertala henne, två andra kom fram och också började övertala henne. Registratorn sa ” Nej” kategoriskt.
De som följde oss blev nervösa och skrek något. Då kom check-in chefen, sa Nej och stack.Det syntes något konstigt och kändes liksom något inte aldeles lagligt pågick och de försökte att föra ut vår familj, min fru, min 9-årige son och vår 70-årige mormor på något olagligt sätt. Bara då kom jag fram till check-in bänken och sa till registratorn att hon inte skulle göra någonting olagligt fastän hon själv inte ville göra så.
I min situation skulle varje människa göra likadant för att försvara sin familj.
De som följde oss grep mig på en gång i halsen och i armar och började dra ut mig från bänken. Då började jag skrika: ”Polis!”, ”Ring Interpol!” De släppte mig på en gång och alla 12 personer försvann. De sprang ut till alla håll.
Man kan titta på utvisningen på olika sätt .Men när tio poliser i uniformen på sina arbetsplatser för säkerhet och ordning på en internationell flygplats i Frankfurt springer till olika håll p.g.a. mitt nödrop ”Polisen, polisen! Ring Interpol!” är det svårt att tro att allt detta är i lagens ramar.
Vi stod ensamma, min familj grät. Vi stod mitt i salen, det var människor omkring oss som såg allt och vi visste inte vad vi skulle göra. Bara efter 30 minuter visade sig våra två vaktare och på långt håll vajade sina händer till oss för att vi skulle följa dem som vi gjorde. De ledde oss till en lokal där vi väntade i cirka fyra timmar. Sedan sa de att vi måste plocka våra grejor och vi skulle flyga tillbaka. Genom några mörka korridorer och smygvägar med eskort av två flygplatsens anställda och våra vaktare kom vi till flygbanan, satte oss i en tjänstebil och började åka på flygbanan mellan flygplan. Vi letade efter ett flygplan som vi behövde. Det tog en lång tid. Vi åkte fram till flygplanet, en av flygplatsens anställda med biletter i handen steg upp på en last trappa ombord för att förhandla direkt med piloten för att han skulle ta oss med sig. Efter 20 minuter kom han tillbaka, sa OK, satte oss in i flygplanet och vi flög till Arlanda.
Där greps jag som en farlig brottsling i min familjens närvaro och kördes bort.
Vår mormor mådde illa,var svag och kunde inte även gå sjalv, hade högt blodtryck och hjärtproblem, hon är handikappad. Min son kräktes på flygplanet, han hade ont i huvudet. Alla hade chock efter allt som de överlevde. Men våra vaktare kände sin makt och ett stöd. Familjen var igen utsatt för förnedrande behandling och förödmjukelse. Därför var vaktare arga. I Frankfurt behandlade vaktare oss bättre men här började förolämpa,, skrika, kasta glåpord. Det är redan tillåtet här, allt var ostraffbart, men ingen fanns där för att försvara oss.
Vi vägrade inte att gå ombord till ett flygplan till Almaty utan registratorn i Frankfurt vägrade att checka in oss. Våra vaktare förvrängde allt för sin fördel.
Vår familj skickades till flyktingförläggningen, jag var inlåst i ”Förvaret” där jag satt från den 17 mars till den 1 maj 2005.
Efter allt som hände, det enda vi bad om var att följa Lagen och lagliga procedurer under verkställigheten, inte som första gången och för att till oss, kvinnor,de gamla och barn skulle de inte använda smutsiga utvisnings teknologier.
Och andra utvisningen ägde rum den 1 maj 2005, jag upprepar att vi åkte frivilligt och absolut förhindrade inte verkställigheten . Vi anlände i Almaty den 1 maj 2005 kl. 1 på natten lokal tid. Vi överlämnades till en KNB (Kommitté för Nationell Säkerhet) officer som leddede oss till en lokal för ytterligare klargörande av våra omständigheter. Vårt bagage var lämnat ute, det fanns inga fönster, där fanns bara stolar och ett bord. Om fem minuter kommer den där officeren och talade om vår intervju hos Migrationsverket till oss. Vi var chockade. Vår intervjus material, där vi klagade på förföljelser och myndigheternas försummelse i Kazakhstan var överlämnat till KNB.
Vi försäkrades att materialet av vår intervju under inga som helst omständigheter inte skulle kunna lämnas till en tredje part, icke desto mindre till myndigheterna i det där landet vi söker asyl ifrån enligt en tystnadsplikt. Vi kunde inte föreställa oss att vi skulle vara överlämnade till övergrepp. Våra vaktare på samma flygplan flög tillbaka om en timme.
När kazakiska myndigheter fick veta att vi vågade klaga på ”suveränt, demokratiskt Kazakstan” började de förhandlingar och förhör.Vi var utsatta för omänsklig och förnedrande behandling. Ni kunde inte föreställa er vad följde efter detta och vad överlevde vår familj under dessa tre dygn, vad gjörde de med oss och vad hände med oss. Och vad uthärdade var son. Vi förstår inte varför och i vilket syfte var det gjort emot en familj som inte har begått något brott utan har vågat att be om hjalp.
Under tre dygn nästan utan paus, utan sömn och mat förhördes vi i en mycket omänsklig form, förnedrande behandling och de hotade oss. Det rörde alla familjmedlemmar. Tjänstemännen i uniform försökte att ta vår son ifrån oss med ord: ”Ni ska inte se honom längre”. Men det gjorde oss detsamma vem vi hade att göra med och vem stod framför oss, på vilket sätt och med vilket medel måste vi försvara vår son, och vi slogs. Vi lyckades att försvara familjen och sonen. Vi var utsatta för andra grova påverkningsmetoder också. Jag var körd ut från flygplats till en sluten anstalt där jag var utsatt för grovt fysiskt våld, och under hot att ta hit min fru och om nödvändigt även mormorn, var jag tvungen att ge upplysningar angående hur och var vi passerade gränsen.
Alla har sina egna statsintressen och människor betraktas som skräp och det kvittar vad de människorna upplever, känner och vad ska hända med även om dessa människor är gamla, kvinnor och barn. Vi kan inte avslöja allting om vad hände med vår familj från den 1 till den 4 maj 2005 på Almaty flygplatsen eftersom vi har undertecknat motsvarande papper i Kazakhstan (att vi inte skulle säga även ett dålig ord emot Kazakhstan) och vi blivit förvarnade att vi skulle ha stora problem om vi skulle bryta mot vad vi har undertecknat och de skulle hitta oss var som helst. Nu känner vi fruktan för myndigheterna eftersom de kan göra vad som helst både från en och andra sidan. Och det kvittar för alla vad ska hända med vår familj.
Och vid ett återvändande skulle vi löpa en allvarlig och personlig risk för bestraffning och urskillningslös våld, omänsklig eller förnedrande behandling.
Den 4 maj på natten en anställd från SAS med ett märke av flygbolaget på bröstet inbjöd oss till ett flygplan till Amsterdam. Officeren bara sa: ”Hur de hämtade er hit, på samma sätt måste de ta er tillbaka.”,”Men jag förväntar mig att vi ses snart obligatoriskt igen, och då kan vi räkna med er.” På flygplanet fick vi biljetter från Amsterdam till Arlanda.
Ingen mötte oss vare sig i Amsterdam eller i Arlanda. Ingen visste och ingen antog inklusive oss själva att vi skulle hämtas tillbaka.Och allt väg tillbaka reste vi utan vad som helst ligitimationer eller papper, och vaktare. På Amsterdams flygplats släpptes vi inte genom passkontroll på gränsen. Vi vände oss till polisen och visade våra biljetter. De sa att de inte kunde göra något. 10 minuter före avgången inbjöds vi via högtalare som hördes i hela flygplatsen till flygplanet. Vi rapporterade om detta till polisen som via telefon klargjorde vad det handlade om och en polis ledde oss utan dokument genom passkontrollen utan en genomsökning. En registrator vägrade att låta oss gå till flygplanet men då kom en flygvärdinna, de hade ett kort samtal och vi gick ombord.
I Arlanda vände vi oss till polisen och de ledde oss till Migrationsverket på flygplatsen. Sedan skickades vi till Märsta och den 13 maj 2005 till flyktingförläggningen Jättuna i Flen. Den 25 maj kallade oss en gränspolis som hade utvisat oss. Han frågade oss hur vi kom tillbaka till Sverige. I Kazakstan frågade de oss också med förvåning hur vi kom till Almaty.
Vad kan vi säga i svar här och där? Vi är underordnade människor, vi måste lyda myndigheterna utan att klaga och följa deras anvisningar annars ska de använda sin makt emot oss. Knappast kan vi göra sådana flyttningar själva och vi är själva förvånade hur var det möjligt att flyga så och arrangera saker.
Den 25 maj 2005 visade polisen för oss kopior på några dokument vilka vi hade ingen aning om. Vi lämnade inte något till myndigheterna i Kazakstan. Men jag kan bara föreslå att dessa kopior uppstod efter förhöret där våld användades i den slutna anstalten i Almaty.
Allt det tiden har vi levt under en ständig fruktan att allt det kan upprepas och det kan löpa risk att vi utsättas för förnedrande behandling och bestraffning, förföljelser och allvarliga övergrepp vid ett återvändandet .Våra familjemedlemmar skadas fysiskt och mentalt, det påverkar hela familjen att i sin tur medföra sämst negativa konsekvenser för vår son Arthur.
Vi vägrades amnesti 2006, på grund av vår korta vistelsetid, 2år. Och samma svar fick vi 2011, det var ett avslag på grund av kort vistelsetid, 2,5år.
Den 29 november 2008 preskriberades vårt ärende och den 9 februari 2009 lämnade vi vår ansökan om behandling av vårt ärende (vi har inte insisterat att vi måste få PUT p.g.a. lång vistelse automatiskt utan har velat att vårt ärende ska behandlas med hänsyn till den lagen). Vi fick ett nytt avslag på vår ansökan den 27juni 2009.
Vi skrev vårt överklagande och skickade det till Migrationsdomstolen. Tack vare beslutet av Migrationsdomstolen återvande vårt ärende igen till Migrationsverket i juni 2010 och vi fick rätt tilloffentlig beträde. Utan en advokat kunde vi inte förklara våra situation på ett rätt sätt och berätta om viktiga facktorer till vår flykt. Och den 31 maj 2011, fick vi äntligen möjligheter att i detaljer förklara vår situation på ett rätt sätt och göra tillägg om orsaker till nödvändig flykt. Och vi fick ett hopp att myndigheterna skulle få äntligen höra oss och skulle ta emot våra argument.
I Almaty har jag en kompis ,som arbetar som vakt hos en rik och välkänd bankir. En gång i en svår situation hjälpte jag honom att undvika ett fängelsestraff i 2000. Han gav mig sitt telefonnummer och sa: ”Ring till mig om problem uppstår, jag ska alltid hjälpa dig”. Jag hade aldrig ringt honom tills 2004. Men när problemen uppstod kom jag ihåg om det. Många gånger ringde jag honom men förgäves. Men en gång svarade han, jag berättade för honom vad som hände. Han sa att han bodde i Ryssland nu och arbetade hos samma bankir, och han var i Almaty bara på ett par dagar, han hade mycket att göra för sin chef. Och att här kunde han inte hjälpa. Men om vi skulle komma till honom, skulle han göra allt möjligt för att hjälpa.
Så vi, jag med min fru, vår 9-åriga son och 70-åriga invalidiserade mormor har blivit flyktingar, och vi var tvungna att fly utan kläder och pengar. När vi nådde fram, strax uppstod ett problem med legitimationhandlingar, utan legitimation får man inte arbeta , gå i skolan och få läkarhjälp. Vi har inte någon bostad, pass och registreringen (folkbokföring) någonstans och vi kunde inte räkna på medborgarskap. Men vår kompis försäkrade oss att han skulle ordna på allt.
Om vi gjorde något någonsin för att fly då kunde vi inte göra på ett annat sätt för att rädda familjen .Vi kunde inte resa ut på ett normalt sätt med hänsyn till vår personliga säkerhet.
När våra dokument tillverkades för oss sa den personen som hade ”sina människor” i passkontoret att efter han lämnade våra dokument i passkontoret då om fyra dagar kom två personer och frågade om oss men de var inte från polisen. Men egentligen fanns en så kallad ”söknings order” hos polisen. De sökte oss som vittnen. Men vi visste att de som sökte oss var personer som förföljde oss i Kazakhstan.
På alla våra polisanmälningar fick vi avslag .Tvärtom, de trakasserade och hotade oss, därför att det kriminella gänget betalade dem. De fick veta om vår vistelseort även där. Vi blev rädda, kände stor fruktan och panik, att vi skulle bli utsatta för förföljelser och övergrep här också . Och det var omöjligt att söka hjälp hos polisen i vårt tillstånd. Därför vi var tvungna att förändra våra uppgifter på en gång.
Det hade inget annat val. Från första början planerade vi inte att resa bort utomlands men efter vi blev skrämda och kände fruktan, kunde vi inte tänka och visste inte vad vi skulle göra. Vi var förvirrade av fruktan då och ville bara gömma oss. Vi kunde gömma oss även i Tjernobyl om vi skulle veta att vi skulle vara ifred och i säkerhet och ingen skulle hitta oss där. Vi fanns i greppet av omständigheter och fruktan som var oberoende av oss och flyttade redan medströms. Och bara då informerades vi att det skulle vara bättre om vi skulle resa utomlands för att gömma oss och få hjälp. Och vi reste med ett hopp.
Vi blev statslösa efter Sovjetunionens sönderfall. Vid utvisningsförsök till Kazakhstan skickade säkerhetspolisen i Kazakhstan oss tillbaka till Sverige. Det är ett bevis att vi är statslösa och det är omöjligt att utvisa oss och vi har ingenting att återvända till.
Om vi skulle vara medborgare i Ryssland eller Kazakhstan skulle myndigheterna i Kazakhstan aldrig skicka oss till Sverige utan skulle släppa oss på fri fot eftersom medborgare i Ryssland kan befinna sig fritt på Kazakhstans territorium och resa utan visum. Myndigheterna i Kazakhstan kan inte utvisa medborgare i Kazakhstan eller Ryssland till ett tredje land särskilt till EU!
Vi är ärliga människor och vi har sökt rättvisan och hävdat våra rättigheter. Därifrån kommer antagligen alla våra eländen. Men vi kan inte sluta kämpa för vår familj men inte emot men för .
Vi kämpar inte mot Migrationsverket utan för vår familj.
KOMMPLETTERINGAR
till vårt asylärende
När vi vara nödtvungen fly att rädda sig, vårt son var 9år gammalt. Från barndomen han vett att det betyder leva i landet som acceptera dig inte som indevider med rättigheter, behandla dig inte som barn. Han minns hur förödmjuka honom och slå med linjal på hender lärare i skolan, trakassera och mobba honom. I det fremligsfientliga situationen han borjär sin liv. Han vet att är fruktan, fruktan för sig och för föraldrar.
När vi hamna i Sverige han bli lycklig han bli känner sig säkert och lugn, och vi också. Inresant i skolan , snälla lälare alla log , ingen skrika, alldeles andra föhalandet till barn. Han fick många skolkamrater och kompisar med som trivs mycket brå. På morgonen han med största nöje spring till skolan. Efter bara tria månader han borjar bra prata svenska och ofta översetta för andra elever, hjälpa lälare. Han snabt anpassa sig til lsvenska skola , adaptera sig till ny livet i Sverige.Vi med glädje titade på honom, glädja sig för honom framstegen i skolan för honom fysisk och psykisk hälsa. Hur han lugna nid sig, borjade känna sig bra här i varmt och det vänlig omgivande miljö. Han bra lärde sig och lära sig i skolan, på alla ämne har bara G, VG betyg. Men han växaupp och började förstå att våra alvarlig sitoation än avslutas inte. Han tillbringa mer dellen av tiden med skolkamrater i skolan och ute, och i samma tid han förstå att i morgon oss kan utvisa härifrån och det allt kan avslutas. Han vett sjalv att är det utvisning och minns hur vislås för honom i flygplatsen i Almaty. Och att förventar honom där. Det för vuxna svårt att uthärda utan för pojke. Han känner välgrundat fruktan för att utsättas för alvarliga övergrepp, förnedrande behandling att allt kan upprepas vid utvisningen. Han vistas i Sverie 7.8 år , han borjar i 2 an och nu han avsluta 9 an, han måste tänka om framtiden utan honom förflutna än inte avslutas. Arthur är svensk pojke, kille med svensk livsåskodning, han tänka på svenska, han uppföra sig som svensk, han känner sig som svensk i skolan och ute. Han trivs mucket bra i skolan och ute och har en stor kamratkrets,vänner med som han tillsammans växta upp borjar 2an och nu studera i 9an. Alla känner honom som svensk pojke, han harsåledesfått en mycket stark och positiv anknytning till Sverige. Han under dessa år anpassat sig helt till ett svensk samhället. För honom svenska språket är grundspråket han tänka på svenska ,han har bra kunskaper i engelska och honom andra språket engelska ,han alla år i Sverige har inte undervisning i modersmål därför han kan bara lite prata rysska, varken skriva eller läsa.
Rikta er uppmärsamhet på bedömningen och mening Arthur lälare. Lälare var och en har mer än 35 år erfarenhet pedagogisk arbeten med barn i skolan och direkt personliga många åriga kontakter med Arthur. Därför är mycket kompetent personer i det frågan. Och de känner honom som bra uppfostran disciplinerad klok elev, vilken har bra kunskaper på alla ämne. De i sina slutsatser rakt och uppriktig skriver om att Arthur helt och hållet adapterat sig och anpassat sig till ett svenskt social liv, har mycket stark och positiv anknytning till Sverige. Att Svensk humanitetens krav syftar till att varje beslut som rör barn ska fattas utifrån principen om barnets bästa. Vid utvisningen löpa en allvarlig risk att familja skadas fysisk och mental, det påverka hela familja drabas att i sin tur medföra semst negativa kosekvenser för Arthur, löpa risken för att honom hälsa och utveklingen skadas, att så förändra ettbarns hella existens drabas.
På sistone svenska myndigheterna fatta många till försvaret azylsökande, och vi ber Migrationsdomstolen hitta möjligheter att anvenda fast en raden till framför allt til sonen Arthur. Där ställas inte lika höga krav på alvar och tung bakom de omstendigheter som åberopas till stöd för uppehållstillstond på grund av synnerligen ömmade omstendigheter när det gäller barn, särskilt beaktas om barn har vistas i Sverige under för lång tid, gått i svenska skolor 8 år. Även om de omstendigheter som framkommer inte har samma allvarlig och tyng som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer.
Vår mormorska har allvarliga hälsoproblem och behover ständig vård. Hon har fått två gånger stroke 1996 och 2002, därför hon är handikappad, eftersom höger sida av kropepen inte funktionera, hennes höger ben inte funktionera alls och högra arm delvis,hon kan inte nästa gå. Dessutom hon överlevde här i Sverige två hjärtatak 2004 och oktober 2011. Hon har högt blodtryk och sjukhjärta och ta in medicin. 2012-02-27 har hon vederbörande insjuknat i en hjärninfarkt som har yttrat sig i ytterligare försämring avfunktionen i höger arm och ben samt talrubbning i form av svårigheter att artikulera och uttrycka sig på förståeligt sätt. Där har intyg om.
Vi alldrig undanhållit sig , vi stå alltid till Migrationsverket förfogande och var tillgånglig, varken gömma sig eller liga gömd.
Alla föräldrar i grund och boten vill sina barns bästa, se dem utveklas till sjalvständiga, frimodiga och lyckliga individer.
Barn inte är föraldrar eller andra vuxnas ägodelar utan individer med egna rättigheter.Arthur har okså speciella behov av skyd och stöd. Varje barn har rätt till en trygg uppväxt i sin egen takt och utifrån sina egna behov.
Arthura större delen av honom medvetna liv finns här i Sverige, han föreställa sig inte livet i andra landet, livet i andra fremmande land, han känner alvarlig fruktan. Vi hoppas att era beslut ska baseras från faktorer vara ärende som ska särskilt beaktas från vårt son fysisk och psykisk hälsatillstond och honom utveklingen liksom risken för att dem skadas. Honom för lång vistelse tid i Sverige, studier i skolor 8 år, adaptation och anpassning tillsocial liv och samhället, stark och positiv anknytning till Sverige. Och ska fattas utifrån principen om barnets Arthur bästa.